Ny start – Vem är jag?

2015621173733277401042200_sbig

 

Hej!

Välkommen till min nya blogg! Har bytt från nouw till spotlife och hoppas verkligen det kommer kännas bättre för mig och att det ska bli roligt att blogga igen.

Jag började blogga 2013 om min borderline och resa att bli frisk med dialektisk beteendeterapi. Jag skrev för min skull och såg mina egna framsteg. Bloggen blev en peppande blogg för andra med samma diagnos och även människor utan. Jag älskade det. Att peppa andra människor och dela med mig om hur man kan må och hur man ska tänka för att ta sig ur.

När jag blev frisk från min borderline så slutade jag blogga på den. Jag startade en ny och skrev bara om vardag och hästar. Senare tappa jag peppet där. Startade en annan blogg med en kompis och sände på twitch när vi spela xbox.

Men det kändes inte bra någonstans. Att ha en blogg men inte veta vad man ska skriva. Det kändes inte som jag. Det blir ju inte så roligt i slutet då.

Det ska kännas rätt.

På senaste tiden har jag tröttnat totalt på att blogga. Att det blivit så.. falskt?

Följetåg där folk följer dig bara för att du följer personen. Som avföljer efter en vecka. Samtidigt så har jag hittat många roliga människor men bloggar att följa som jag gillar. Facebooks grupper som stöttar och peppar. Den är snacka om samarbeten, skatt, följ mig så följer jag dig, likes, följare, en falsk blogg om hur bra allt är.

Det jobbigaste är personer som inte inspireras utan stjäl ens identitet. I allt. Minsta lilla, I känslor, text, ord och ja allt.

Det blev sjukt jobbigt för mig och min personlighetsstörning. Som jag kämpat för att hitta mig själv. Sen bara få den snodd. I allt. Allt jag dela med mig står sen i andras bloggar. Det gjorde mig knäpp och att jag inte ville dela med mig eller blogga. Det sluta vara roligt att låssas vara någon annan bara för att jag blev snodd.

Samtidigt är skrivandet något jag älskar sen jag var liten. Skriva och få ut känslorna i ord. Dela med mig och peppa andra. Saknar att skriva för mig själv och för personer som gillar mig för att jag är jag. Inte bara för att jaga följare.

När jag börja blogga var det inte alls många som blogga. Nu har alla en blogg och alla vill tjäna pengar på det. Såklart man vill! Jag ville också ha bloggen som ett jobb. Men efter att ha tagit reda på vad som krävs så känns det inte alls roligt. För mig kändes det inte rätt. Jag vill inte göra reklam för produkter. Jag vill bara vara mig själv och låta människor som vill läsa om vad jag gör och vem jag är. Inte om produkter som jag i vanliga fall inte gillar men pga samarbete gör reklam på bloggen.

Så nej, inte min grej.

Det finns så många bloggar i Sverige och det känns som om ingen läser. Bara skrollar ner för att få klick.

Det är inte min grej.

Så jag satt lösenord på mina bloggar på nouw. Jag vill inte radera mina minnen. För det är skönt att gå tillbaka och se vart man startat och vart man kommit.

Så ja, jag vill starta om på nytt och hitta det roliga i bloggandet och vara ärlig och öppen. Vara jag, precis som förr!

Bara vara jag eller rättare sagt, hitta mig själv igen.

Men detta är iallafall mina tankar kring bloggandet och varför jag valt att börja om på nytt utan att tänka på följare, klick och tjäna pengar.

Vill börja om och bara skriva. Skriva ur mig och använda bloggen som jag gjort innan.

Detta är jag, min blogg och mina mål.

Dom som vill följa mig får gärna göra det men nu är det slut på att jaga likes och klick!
Här är jag, precis som jag är. Duger precis som jag är!

Vare sig det bara är jag som läser min blogg eller flera.

 

Lite mer om mig då.

Jag heter Emilia och är uppväxt i Dalarna! Jag är född 1990 och har en tung ryggsäck från barndomen och tonåren. Fosterfamiljer, självskadebeteenden, alkohol och en stor ångest och dödslängtan har funnits med så länge när jag var ung.

Hösten 2013 fick jag äntligen rätt hjälp efter att ha krånglat och kaosat runt. Fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning när jag var 23 år och fick äntligen rätt hjälp utav dialektisk beteendeterapi som räddade mitt liv.

Det har inte bara varit kaos. Jag har alltid älskar hästar och konst.

Men pga mitt varma hjärta med extrema känslor som skifta i svart och vitt så har vardagen varit tuff. Destruktiva förhållande, ingen självrespekt och dagligen tänkte tankar som skam, skuld och dömande.

Fast i mina egna tankar. Öka och matade ångesten och nästan förstörde mig själv.

Men med hjälp av dialektisk beteendeterapi så klara jag av en vardag och att uppnå mina mål.

Jag kunde fungera som en ”normal” och fyller inte längre kriterierna för borderline.

Men även om jag är frisk från diagnosen så kommer alltid vara en känslomänniska.

Med dialektisk beteendeterapi har jag lärt mig hantera vardagen med färdigheter och verktyg. Det som gör att jag klarar av vardagen är rutiner.

Äta på klockan, träna och sova viss antal timmar/natt.

Hästarna har alltid funnits och varit min energi på fyllning och jag älskar allt som har med riddare och tornerspel att göra.

2015628181449667331042200_sbig

 

Jag blev kär i en kille jag spela med via xbox live. Vi träffades och jag flyttade ner 60 mil för att få vara med honom. Vi fick i juni 2017 den finaste sonen man kan ha. Noel. Vi bor i ett fint hus med 5 katter! Jag och min fina lilla familj. Jag älskar dom allihopa!

Men att bli förälder är svårare än vad jag trodde. Speciellt med mina stora känslor och gamla borderline men så klart är det så för alla. Sömnlösa nätter och helt plötsligt har man inte bara sig själv att tänka på.

Min graviditet var hemsk. Men värt det! såklart! Jag hamnade i graviditetsdepression, gick upp 50 kg och det slutade med havandeskapsförgiftning och igångsättning. Noel är det svåraste men finaste jag gjort i mitt liv.

Att flytta från sin stad med hästar och riddarförening, vänner, jobb och tryggheten till en lite by i Skåne där jag inte känner någon förutom min sambo Fredriks familj och bekanta. Är så sjukt svårt. Men jag ångrar inte en sekund. Men mitt i allt som för övrigt gått sjukt fort, så kommer det ikapp.

Vem är jag? Vem var jag? Hur fan ska man kunna lära känna nya personer när man snart är 30 år?

Vad vill jag och hur ska jag göra?

Jag saknar mina vänner!

Jicka, Karin, Johanna, Linn och ja många fler. Jag saknar mina syskon, min mamma och pappa.

Jag saknar att veta vilka vägar man kan gå, vart hästarna finns, vilket gym jag älskar mest och ja allt detta.

Detta man byggt upp i en stad. Under flera år.

Sen blir allt nytt.

Man blir gravid, får ont, blir utan pengar, deprimerad och jävligt täpp i näsan.

Fan det har inte varit lätt.

Men jag har en fin familj! Jag har det jag saknat under så många år.

Pusselbiten som saknades. Noel och Fredrik!

Jag har fått en ganska dålig start i Skåne. Eller dålig och dålig, kanske är fel ord. En liten, krånglig start kanske.

Hästen som flytta ner med mig flyttade upp igen efter en månad, då jag kände att jag inte ville lägga ner tid på en häst som sen när som helst skulle försvinna från mig. Då vill jag hellre ha en egen häst som jag vet blir skött bra och som jag kan nå mina mål med utan att andra ska få en serverad häst.

Men hästen betydde sjukt mycket för mig och det gjorde ont att lämna tillbaka honom. När han åkt, blev jag gravid och eftersom jag sagt upp mig från jobbet i Falun och inte hunnit tänka på jobb så fick jag ingen sjukpenning eftersom jag ej hade varit inskriven på arbetsförmedlingen. Så sjuka regler för sjuka människor.

Så, utan häst och utan pengar. Gravid på detta och en jävla oro.

Jag minns inte så mycket om tiden under graviditeten. Bara att jag var tung, hade ångest, ont och täpp i den där jävla näsan. Jag kunde inte gå pga foglossning och min borderline kom tillbaka.

Jag bara gav upp, la mig under täcket och vänta 9 månader.

Inga hästar och vägra lära känna nya människor.

Jag ville bara hem till Dalarna igen där allt skulle bli bra.

Graviditeten var verkligen jobbig för mig och jag har verkligen halkat ur banan igen.

2015719203958207191042200_sbig

 

 

Förutom pengarna som inte fanns, kläder som inte passa och en viktökning till nästan dubbla min startvikt.

Har gjort att jag har hat sjukt svårt att veta vem jag är, hur jag mår och vart jag vill.

Att inte vara lika tränad och fortfarande väga mer än vad jag brukar och klara av att vara mamma. Det får mig att bli nedstämd.

Kortfattat. Mitt inlärda dbt liv är nu kaos.

Jag vet inte vart jag ska börja.

Jag vet bara att jag måste börja. För min och min familjs skull.

Jag vill inte vara denna mamma jag är just nu.

En mamma med ångest och känslan av att vara den mest värdelösa mamman i världen.

Jag vill vara jag. Den glada jag som är mamma.

före-o-efter-grav

Just nu går jag och pratar om mitt mående 1 gång i veckan. Känns ok. Men är inte alls lika bra som i Falun. Men alltid något. Min tanke är, att börja blogga igen som jag gjorde i början om min borderline. Blogga för mig och mitt mående. Inget like jagande eller sånt.

Idag mår jag så sjukt dåligt, Deprimerad och vill inget.

Dagen går bara ut på att mata Noel, byta blöja och se till att roa honom.

Jag vill ändra på det och jag vet att bloggen har varit ett stöd för mig förr. Så jag tänker att denna blogg kan stötta mig.

Helt ärlig blogg. Om att vara mamma med en högkänslighet. Att komma igång med att träna och hitta mina rutiner.

Att vara mig själv och mamma, inte bara mamma.

Detta är bloggen om mig.

Den bloggen där alla som vill kan följa mig.

Det är som en dagbok med tips.

Peppande inlägg. Jobbiga tankar och målen till att mår bra.

 

 

26696884_10155430190314107_231751166_n

Den där bloggen om mig.

Mammalivet, mitt liv och hur jag tänker för att nå mitt nya mål.

MÅ BRA!

 

Ibland kanske jag skriver 3 gånger på en dag.

Ibland kanske det går en vecka i mellan.

Ibland blir det tränings tips, mamma tips eller må bra tips.

Ibland blir det hästar och konst.

Ibland bara lite vardag och ibland en massa tankar och prat om dåligt mående eller ångest,

Jag är ju den där som inte gillar vikt resor eftersom jag är rädd att andra ska se mig misslyckas eller att andra ska må dåligt över dem.

Men nu tänker jag om.

Jag behöver en viktresa för att starta.

Det handlar inte om att bli smal och snygg.

Det handlar om en resa att skaffa muskler, gå ner några kilon eftersom jag är tung och får ont.

En må bra resa tror jag är det rätta ordet dör mig.

En må bra resa.

Välkommen till min nya blogg om min må bra resa.

//Emilia

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>