Vad är förlossningsdepression?

 

 

26197232_10155409369864107_358639838_n

Hej igen!

Snacka om att jag känner mig förvirrad. Så jävla snurrig. Hur fan mår jag egentligen?

Vad är det som händer?

Ens sekunden bestämmer jag att vi ska sälja huset och flytta till Dalarna. Andra dagen vill jag stanna i Skåne.

Det jag iallafall vill är att må bättre. För min och min familjs skull!

Denna vecka har varit sjukt jobbig.

Pendlar mellan att smyg gråta på toaletten, gått ut och gått och pratat med vänner i telefonen, gråtit, varit gladare.

Jag vet inte hur jag mår längre. Jag vet bara att jag inte är jag längre.

Jag älskar min lilla familj och min fina Fredrik är stark som orkar med detta.

Orkar med att ta Noel och samtidigt låta mig hitta ut ur min snöstorm på egen hand med stöd om att han finns där.

Så, jag letar efter anledningen till mitt mående.

Jag trivs inte med denna kropp. Men jag tränar inte? Jag har ingen lust. Det är meningslöst.

Så jag gör inget åt det.

Tror att det är Skåne som jag inte trivs i. Samtidigt har jag inte gett det en chans.

Klart jag saknar Dalarna. Men jag valde att flytta. Jag saknar mina vänner så mycket men jag kan ju också åka upp och hälsa på dem.

Ena dagen gråter jag för att jag är ful och inte har ett liv sen gråter jag för att jag tänker så. För jag har en fin son och familj. Så då skäms jag.

Andra dagen vill jag flytta upp till Dalarna igen. Snackar med Fredrik och vill sälja huset.

Andra dagen vill jag inte flytta till Dalarna utan stanna här i fina lilla huset. Men skäms för att jag inte vet vad jag vill.

Nu den senaste veckan har jag mest känt mig förvirrad. Jag vet inte vad som är fel på mig och vad jag än tror så är det inte rätt. Jo visst saknar jag Dalarna men det får jag göra också.

Men att vara trött, ledsen, glad, ångest, oro, panik, stressad och bara helt slut. Det ger ingen energi.

Jag vet inte alls vart jag ska börja med att ta tag i livet. Bara går runt i en cirkel.

Är det min borderline som kommit tillbaka? Vad är det för fel på mig?

Varför kan jag inte vara en pigg mamma som orkar träna och vara med min son. Han är ju det bästa som hänt mig? Varför fokuserar jag på att hata mitt liv? När jag är mamma? Jag borde vara lycklig? Orka och vara super mamma som inte gråter.

 

Denna vecka har jag inte klarat av att vara mamma. Det är jätte jobbigt. Jag vill men det går inte. Allt på morgonen går bra men sen tar all energi slut kl 10-11 och då kommer ångesten.

Jag klarar inte av att han är arg och gråter när han borde sova. Han vägrar somna och jag blir helt stel i kroppen. Byter med Fredrik som får orka ta han. Orka gå med han i vagnen även om det är kallt.

Jag vill bara låsa in mig i en garderob och vara ensam. Sen blir jag ännu mer ledsen. För jag vill inte att Fredriks ska behöva ta Noel själv hela tiden och att jag inte kan förstå. Hur jag kunde ta hand om 20 barn på förskolan men klarar inte ens av att trösta ett. Mitt egna dessutom.

 

Ena sekunden så tänker jag: Jag har ett hus, en fin pojkvän, en underbar son och en jävla massa katter. Jag kan bygga upp ett dröm liv här nere med min familj men det kommer ta tid.

Andra sekunden så vill jag bara vara ensam. Gråter och hatar allt. Hatar mig och allt som jag gjort. Så jävla dumt att flytta ner hit och bli mamma för jag klarar inte av den rollen. Jag är så jävla värdelös.

Alla dessa tankar går runt och runt.

som en cirkel.

Men den blir värre och jag vet inte vad som är felet. Jag kan inte hantera detta. Jag har mått dåligt förut men då har jag förstått varför det är så.

Nu har jag inget att ha ångest över (kanske bara över att mammapengen suger och stressar) jag har inget att må så här dåligt över.

Jag vill vara glad, pigg och vara med min familj.

Jag vill ut och gå, ut och träffa folk, träna och måla.

Göra saker.

Men jag orkar inte. Varje dag se lika dan ut.

Går upp, matar Noel, byter kläder, hinkar kaffe, leker på hans rum, lämnar över till Fredrik som får sovmorgon eftersom han tar Noel hela natten.

Som jag skrivit i många inlägg innan.

Jag vet inte varför jag är deprimerad. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag mår så här.

Bara att det är jävligt jobbigt.

Förut visste jag alltid om vad som störde mig och gjorde något åt saken.

Nu känns det som ett virus har smittat mig eller något. Att depressionen är som halsfluss. Man bara får den när man minst anar den och man vet knappt hur man blir av med den. Man väntar tills man inte står ut med och kontaktar en läkare för att få medicin.

För det gör man om man har halsfluss?

Så varför kan jag inte göra det om jag känner mig deppig?

Jag är sjukt bortskämd med Faluns psykiatri. Här nere blir jag bara runt slussad. Hamnar på ställen med trevliga människor som inte verkar förstå mig.

Igår var en jobbig dag så Noel fick åka till farmor.

Tror tänderna är på gång. Han har fått upp en liten en.

Men det blir så svårt när ens egna energi inte finns.

”ha inte dåligt samvete nu, för jag hjälper till”

Pang, Jag ska ha dåligt samvete.

Hur fan kan ens huvud missuppfatta allt omedvetet?

Jag och Fredrik behövde egen tid och bara vara.

Jag behövde tvätta, städa och få ordning på hemmet.

Prata om allt med Fredrik och ja sova.

Farmor nämnde att hon tror det är förlossningsdepression så jag googla.

Kan ju vara det!

Hitta bra sidor så även om jag inte har det så finns det andra som kan behöva stöd.

Länkar här nere till mamma till mamma där man kan maila, chatta eller ringa och få stöd.

Vissa av symptomen känner jag igen mig i andra inte.

Förlossningsdepression som jag alltid trott är om man inte känner något för barnet eller att man blir så frustrerad att man vill skada sitt barn.

Vilket jag inte känner, men sen har jag Fredrik hemma så jag får ju hjälp. Att vara ensam mamma med pappa som jobbar och må som jag gör skulle inte fungera.

Samma som andra mammor berättar.

”jag kände inget för mitt barn”

”det är inte mitt barn”

Så har jag inte haft det med Noel. Jag har bara haft känsla och tankar om att han inte tycker om mig. Att han inte vill ha mig som mamma.

Idag ska jag till Maggan. Få se om jag blir mer förvirrad eller om det finns hjälp att få.

I morgon ska BVC komma på hembesök till oss så då kommer vi be dem om att få hjälp.

Och se om det är en förlossningsdepression eller inte.

Kanske bara är otacksam och egoistisk.

 

 

 

28512721_2067873119896188_1163710755_n
SYMTOM

Vid en depression är du nedstämd nästan varje dag i mer än två veckor.

Om du får en depression kan du känna igen dig i ett eller flera av följande påståenden:

  • Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • Du har tankar om att skada dig själv eller barnet.

Symtomen kan vara olika från person till person.

Källa 1177.se

 

VAD KAN JAG GÖRA SJÄLV NÄR JAG MÅR DÅLIGT?

Det finns saker du kan göra själv, som kan hjälpa. Här är några råd:

  • Be om hjälp med praktiska sysslor.
  • Ha fasta rutiner. Sköt om dig själv på samma sätt som vanligt, till exempel genom att tvätta håret och andra enkla saker som du brukar göra i vanliga fall.
  • Motionera och få frisk luft.
  • Försök sova lite extra. Passa på att sova när barnet sover.
  • Ät bra.
  • Umgås med personer som du känner förtroende för.
  • Tacka nej till sådant som inte känns bra.

källa: mamma till mamma

Länk till ”mamma till mamma”

mammatillmamma

 

Piron trösta mig igår. Jag har verkligen alla katter på mig. Så jag blir helt galen tillslut. Men känns bra att dom finns.

 

28534762_2067873186562848_1793977742_n 28511247_2067873246562842_1550912512_n 28535438_2067873279896172_1461214885_n

 

Sen tänkte jag. Undrar om jag alltid varit ful? Kanske sett ut så här hela mitt liv men inte tänkt på det fören jag blev mamma….

Snacka om den deppigaste tanken ävur.

Men det är så jag mår just nu.

Jag vill inte visa mig.

Spegelbilder i fönster och speglar. Usch.

Jag som älskat mig själv och varit selfie queen?

Hur kommer jag tillbaka?

Ja inte genom att fortsätta tänka tankar som.

”Fy fan va ful jag e”

 

 

28512487_2067873429896157_2034798894_n 28534490_2067873466562820_1878000230_n

 

Jag tror jag ser ut som nedan men sen går jag förbi spegeln och ser ut som ovan…

20151031464466991042200_sbig

 

Men jag har tamefan en snygg son.

<3

28536040_2067873583229475_93785446_n

//Emilia

Känslan av att gå i cirklar

28511034_2065817950101705_285296917_n

 

Godmorgon eller något.

Hej positiva tjejen…

Sjukt trött i själen. Att vara mamma är underbart och svårt.

Kvart i sju tyckte Noel att nu är det dags att kliva upp. Det ska jag komma ihåg när han blir tonåring!

Jag har morgonen och Fredrik har natten.

Så visst är det skönt att komma upp i tid men alla dagar bara rusar förbi.

Vi äter gröt, han klär på sig och sen dricker jag kaffe till babblarna… Haha.

Å va jag hatar babblarna…

Men tacka tomten för att dom finns.

Piron myste med oss i morse och när klockan blir ca 9 så brukar Noel behöva sova. Men han har börjat protestera mot detta bra beslut. Mamma vet bäst men nej, här ska skrikas och krånglas. Är detta normalt? Antagligen.

Så förbannad.

Idag fungerade inga av våra trix till att sova middag. Så det fick bli en extra flaska ersättning och pulver. Misstänker att det är magen som krånglar på honom igen. Han kräks och kräks. Och kan knappt bajsa. Lilla prins bus.. Kan den där magen fungera snart?

Sjukt att man läser att det finns ett pulver som gör att det blir som ett lock så magmunnen inte sprätter upp maten igen. Men ja, man måste tydligen tjata för att få hjälp.

Men ja. Det är fantastiskt att vara mamma och krävande.

Här sitter jag. Noel har somnat med pappa och jag sitter här i ner kräkta pyjamas byxor.

Väntar på att Jicka ska simma klart borta i Falun så jag kan ta en promenad och snacka med henne.

 

28511719_2065818056768361_977670634_n

28534550_2065817503435083_652727418_n  28449888_2065820090101491_1376071335_n28458804_2065819683434865_2048132640_n

 

 

Just nu känns det som om jag går runt i cirklar.

Diskuterat och bollat med Fredrik. Hur ska vi göra. Behöver vi flytta tillbaka till Dalarna? Vad är det som gör att jag varannan dag vill hem till Dalarna och varannan dag försöka bygga upp ett liv i Skåne?

Jag behöver mina positiva och peppande tjejkompisar. Någon att träna med, någon att gå hem till.

Jag behöver hästarna och träningen. Saknar gymmet och drivet. Att komma någonstans.

Det svåraste just nu är att jag inte bara kan tänka på mig själv.

För varje gång jag har varit ensam så har allt varit så enkelt. Jag har gjort som jag vill och kämpat för att nå mina mål. Göra det jag vill.

Nu är vi två med olika drömmar och en fin liten Noel.

Då lär man gå halva vägen. Vilket är svårt och lista ut hur.

Jag vill inte krossa hans drömmar samtidigt som jag inte vill krossa mina.

Min högsta önskan just nu är att jag ska må bra så Noel slipper ha en sur och trött mamma.

Jag önskar jag hade lite pepp. Lite ro.

Vara glad och orka.

Orka med hans trötthet, glädje och behov.

Men hela tiden så plågar jag mig med skuldkänslor. Att jag är en egoistisk mamma som bara vill göra saker själv. Men jag vet att det inte är så. Jag vill så mycket men jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna cirkel.

Det känns som allt jag har byggt upp och den jag hitta som var jag är borta.

Att vara mamma utan den tryggheten gör allt så jävla svårt. Så sjukt svårt. Att inte kunna gå hem till sina vänner, åka till mina familj. Rida ut i skogen. Söka jobb.

Ja allt är nytt och svårt.

Jag bara vandrar i cirklar.

Vet inte vart jag ska eller hur jag ska gå halva vägen.

Jag är stressad över att jag inte vet hur jag ska må bra. För Noel skull.

Jag får ångest över att jag vill till Dalarna och det känns som om jag försöker tvinga Fredrik att flytta. Så då skiter jag i allt och stänger in det. Tills jag inte kan kväva det och då kommer gråtdagarna.  Då det känns som inget har en mening tills tanken om att Noel har en mening, men då får jag bara dåligt samvete. Att jag ska tycka att inget har en mening, när Noel är meningen med livet.

 

Jag trodde jag skulle bli mig själv efter graviditeten igen. Men jag mår lika dant typ.

 

Det som skrämmer mig är att jag inte är jag längre.

Att jag inte ens vet vart jag ska börja för att må bra.

Vissa säger medicin.

Andra säger baby cafe

och jag vill bara hem till min gamla lägenhet och dra täcket över huvudet… Låtsa att inget har hänt typ.

Bara för en dag.

Men ja, Sjukt mycket ångest i denna blogg just nu.

Jag vet att jag kan ta mig ur detta och det är därför jag skriver.

För att hitta mig själv igen.

För att om ett år kunna läsa och veta vad som var problemet.

 

Nu drar familjen i mig igen.

Min fina lilla familj.

Och jag borde hitta kläder att ha på mig som inte är ner spydda.

 

14611155_1471045219578984_4688300022534773254_n

 

//Trött mamma

 

Idag orkar jag inte vara jag.

28381371_2062807000402800_1720037073_n

Hej!

Idag är en dag som börjar bra men sen blir jag deppig igen.

Jag känner mig ful.

Sitter och kollar på vänner som har typ 6 barn och deras kroppar ser ut som innan en graviditet. Här sitter jag. Fort farande tjock.

Tjock och grå. Med motivation vissa dagar och andra dagar vill jag bara ge upp.

Funderar på förlossningsdepression.

Eller så är det något jag saknar i livet fast jag har det bästa.

Min son är det finaste som finns och jag önskar jag kunde vara en glad mamma. En glad mamma som älskar sig själv.

Istället svajar mitt humör hela tiden. Från att vara ok till ledsen.

Så sjukt. Vakna skit trött som vanligt av att Noel slår mig i ansiktet. Dags att kliva upp. Trött som fan hinkar jag kaffe och fixar gröt åt honom.

Men tiden till att äta själv finns inte. Så det är i ofs inte så konstigt att jag är trött och blir ledsen.

Efter frukost byter vi kläder. På Noel iallafall. Jag sitter fortfarande i pyjamas. Hinner inte klä mig.

Sen går vi in på Noels rum. Jag dricker kaffe och kollar lite videos på youtube och Noel leker och ibland kollar babblarna på plattan.

Vi sitter där en stund. Det är sjukt mysigt. Han kräks så klart än…. Men det är ok.

När han börjar bli trött så byter vi kläder igen eftersom han kräkts upp frukosten. Byter blöja och jag går och lägger honom i våran säng. Där Fredrik sover eftersom han tar nätterna och jag morgonen. Noel somnar en timme kanske och sen byter jag av med Fredrik. Fredrik ger Noel lunch och under tiden så gör jag inget. Försöker klä mig och borsta håret. Dricker kaffe i mängder och röker. Ser min spegelbild i fönstret. ” där sitter jag och röker som en tjock tant, inte konstigt att jag har ångest och mår dåligt.” Jag sköter inte alls om mig och min kropp. Men när har jag tid för det? Hur ska jag göra tid för det?

Antingen hinner jag inte eller så är det att pengar inte finns.

Allt detta trycker ner mig.

Att bo i en kommun som man inte gillar eller att det finns något. Gör allt värre.

Att må så här och bo i Falun hade varit lättare. Att åka hem till vänner med Noel, ta en promenad eller åka och rida. Men nu ska vi inte älta det. För jag har bestämt att det är bara att acceptera att jag ska bo här nere. Utan mina tjejer och hästar.

Men att jag behöver en häst om jag ska överleva detta. Jag kan inte göra något och varje dag sliter isär mig och jag blir stressad över att jag inte kan bli glad.

Stressad över att jag känner mig som en dålig mamma även om jag och Noel har mycket fin tid tillsammans. Jag skulle aldrig stöta bort honom.

Men går gärna undan när jag kan. För jag vill inte att han ska se mig som jag är.

 

 

Min vikt är sjukt jobbig för mig. Jag tror hela tiden att jag ser ut som jag gjorde innan graviditeten. Men sen dyker spegelbilden upp och jag bara hatar mig själv.

Men det pendlar. Vissa dagar blir jag glad för att jag kommer i byxor jag inte ens kunnat ha upp till knäna.

Andra dagar eller samma dagar men olika tider så bara hatar jag mig. Hatar att se mig.

Men mår man inte bra så måste man göra något åt det själv. Det vet jag.

Men det är då allt känns meningslöst.

Jag får panik över att vara någon jag inte är.

Jag trivdes så sjukt bra med att vara jag och nu vet jag inte vem jag är längre.

Jag är iallafall inte denna sura kedjerökande deppiga tjocka kärringen.

Jag är en glad sprallig tjej men många bollar i luften.

Ett jävla go och vet vart jag ska.

Nu finns det så många vägar att välja att jag inte vet vart jag vill.

Jag vill bara gå tillbaka där jag kom i från.

För det är det som känns tryggt.

Ibland känns det som om jag gjort många fel val, andra stunder känns allt rätt.

Hur fan tar man sig ur detta?

 

Jag har en samtalskontakt men just nu känns det som om det bara blir värre av att prata med henne.

I morgon ska jag få hjälp med att kontakta en vårdcentralen och kanske be om medicin. Jag som hatar medicin…

Hoppas på hjälp. Men det känns helt omöjligt att få det här nere i Skåne.

 

Så länge ska jag bara försöka tänka positivt.

Noel och jag har haft en fin morgon och det kan ingen ta ifrån mig.

Inte ens jag själv.

 

28383140_2062807360402764_1051479568_n 28383510_2062807437069423_251952918_n

28384042_2062807527069414_1204913376_n28458553_2062807283736105_1440783612_n

Igår sminkade jag mig. Kände mig fortfarande ful och mitt hår har tappat kontrollen helt. Fattar inte hur frisören kunde få håret så snyggt och nu är det fluffigt igen!

Men ja, känner mig inte alls fin längre även om man posar och försöker. Jag känner mig töntig. Jag, JAG? Jag som är selfie queen?

Jag har sån ångest över mitt utseende och den jag är idag. Att jag inte vill visa vem jag är.

Måste sminka bort dubbelhakan. Men jag orkar inte göra det varje dag.

Jag borde träna.

Men motivationen finns inte.
Jag hoppas jag kan må bättre efter att vi åker upp till Dalarna.

För jag är så jävla trött på att må bra och dåligt varannan sekund varje dag.

Detta är min måbra resa.

Men jag går bara runt i cirklar.

Så frågan är hur jag ska bryta den. Jag har ju gjort det förut.

Jag borde kunna göra det igen!

Hur gjorde jag förut?

Jag var ensam, slängde sockret, laga hälsosam mat, gick och gick överallt, träna och gymma, red hästar och fick frisk luft.

Jag var glad, social, älskade mig själv.

Jag ville någonstans. Bli något.

Skaffa jobb, bli kär och ha barn.

Nu har jag sagt upp mig från mitt jobb för jag blev kär. Fick en son och bor i hus.

Och jag är bara nedstämd deppig och hatar mig själv?

Varför?

Jag borde vara lycklig!!!!

Vilket jag iofs är.

Men glad da? Jag borde vara glad!

Jag är inte glad.

Jag är ledsen.

 

28449930_2062808080402692_1249197176_n 28458608_2062807867069380_614821871_n

 

Ska försöka ta mig ut på min timmes runda. Med eller utan Noel. Vi får se.

Börja med att borsta håret.

Idag orkar jag inte vara jag.

 

//Emilia

 

För på hästryggen behöver man tänka på nuet och vad man gör. Annars åker man av!

IMG_3109 IMG_3120

Hej!

Åter igen. Vilken deppig jävla dag. Jag går runt i den där cirkeln. Vill hem till hästarna och vännerna. Saknar och blir frustrerad av vad jag är. Hur jag känner och allt. Allt som har med mig att göra.

Antagligen beror detta på att flytten till Skåne och att bli gravid har gått så fort. Att jag inte ens vet vem jag är.

Sen ska man vara en bra mamma också för man älskar sitt barn så jävla hårt och vill att allt ska gå bra för honom. Att han ska bli en glad och snäll kille som följer sina drömmar och når sina mål. En kille som blir en man.

En man som gör det han tycker är roligt.

Som klarar av sorger och motgångar.

Därför får jag panik.

Jag vaknar, hinkar kaffe och fixar gröt. Han äter och vi myser och leker i hans rum. Han sover en stund och Fredrik ”tar över” jag borde träna då. Jag borde göra något vettigt.
Jag plockar fram träningskläderna. Känner mig tom. Vill inget.

Pratar med Fredrik.

”Jag hatar Skåne”

Men jag har valt att bo här. Jag valde det. Jag fick en fin liten familj och ett jävligt snyggt hus.

Men vad är det som saknas? Förutom mina vänner som betyder så sjukt mycket för mig.

Jag har ridit och skött hästar sen jag var 10 år. Var hästlös i ca 1 år och var sjukt deprimerad under den tiden. Så fort jag börja med hästarna så minska ångesten.

Idag har jag varit utan hästar sen Batman åkte tillbaka till Dalarna hösten 2016.

jag har såklart mockat och hjälpt Evelina med hennes hästar under tiden. Mest stall sysslor och jag mår bra av bara vara i den miljön. Ibland har jag borstat hästarna. Men har inte lärt känna dem och har blivit sjukt osäker i all häst hantering.

Hästarna kan ej ridas pga att Sabina inte vill ha någon ryttare på ryggen och Hamilton är för liten och orkar inte min vikt längre.

Så det blir bara lite pyssel ibland.

Men jag saknar det där. Ansvaret över en häst. Att ha en mening med dagen.

Så klart att Noel är en mening med att kliva upp såklart! Men det där som handlar om mig. Egoistiskt kanske. Men jag är inte bara mamma. Jag är Emilia också. Jag märker ju hur nedstämd jag blir utan hästar och det går ut över min roll som mamma och flickvän. Det tynger mig.

Jag är surig och ledsen.

Orkar inte leka med Noel eller har något go för att fånga dagen och göra den betydelsefull.

Jag får panik eftersom jag börjar närma mig 30 år och vill ta vara på dagarna.

Leva livet.

Men sen sitter jag där. Efter en bra morgon med Noel och gråter?

Gråter för att jag inte vet vem jag är.

Att jag inte vet vad jag kan göra för att nå mina mål.

Allt känns så jävla långt borta.

Jag är mamma ledig och med det så får jag inte in pengar. Jag ska inte stressa över att söka jobb. Jag ska ha fullt upp med att vara mamma. Men jobb kommer sen.

När sen är och jobben är här. Så kommer hästen.

Det känns sjukt långt borta.

Så jävla långt borta och det stressar mig.

Det stressar mig att jag inte kan göra så mycket just nu mer än att försöka hitta andra verktyg för att dämpa ångesten.

Jag har hemlängtan men vi ska upp till Dalarna snart.

Jag saknar hästarna som fan men kanske finns det en häst jag kan rida på i Dalarna? Så jag får veta om jag fortfarande kan.

Jag kan helt enkelt inte leva utan hästar för jag får sån ångest.

En tomhet i kroppen som inte går att fylla. Varken med familjerelationer eller kakor.

Tomheten har varit med mig under flera år. Den gör så att det känns tomt i hela kroppen och med det, växer en ångest. Med ångesten kommer dom där negativa tankarna som verkligen pickar hål på mig.

Jag kan inte ens tänka klart och även om jag observerar och beskriver med hjälp av medveten närvaro så hittar jag ibland ingen klar tanke på det hela. Jag kan grubbla sönder mig.

Där har hästarna hjälpt mig.

Att pausa tänkandet.

För på hästryggen behöver man tänka på nuet och vad man gör. Annars åker man av!

Jag känner mig hel när jag har hästar omkring mig.

Att röra på kroppen, känna doften av häst, vinden i ansiktet och ljudet av hovar.

Jag vet inte om Skåne har hört ljudet av hästskor i knarrande snö i extrem kyla?

Det kittlas iallafall i öronen innan dom fryser och trillar av.

 

Jag behöver en häst. Så jag vet vem jag är igen.

Noel behöver en glad mamma och det är det enda sättet jag vet som fungerar för mig.

Har jag en häst så kan jag klara av en vardag med allt.

Med allt som har med denna tråkiga vuxenvärld att göra.

Så ja, jag behöver en häst.

 

 

 

10298665_888210241195821_5066435971797393606_n 10408749_1141203242563185_572495564812452451_n 10439347_1131029316913911_8002656146426198275_n 10599268_923423731007805_9016051244622109311_n 10849802_1001091729907671_9192634785231579761_n 11055387_1141203292563180_5066766917922830400_n 11229831_1207334179283424_3426953608706192042_n  12191936_1207095509307291_7650439748597523905_n 12193384_1206593342690841_101762114531957000_n 13267988_1346287835388057_1121395595408809474_n 14611155_1471045219578984_4688300022534773254_n

 

 

Men det kan ta ett tag och jag måste ha tålamod.

Jag har försökt med det mesta varje dag för att jag inte ska vara en ledsen mamma. Men det slutar iallafall med att jag sitter där och gråter.

Vem fan är jag?

Jag har försökt få i ordning på mina mat rutiner. Dom dagarna jag äter som jag gjorde innan jag blev mamma så mår jag bättre. Men pengarna stryper detta. Så jag tappar kontrollen och då skiter jag i allt.

Äter semlor och dricker cola. Fuck it lixom. (Sen får jag mer ångest över valet av ”mat” )

Tränar 2 dagar i rad men sen har jag träningsvärk så jag tar vilodag. Då får jag huvudvärk och sen är allt borta igen och jag får mer ångest.

Försöker gå ut och gå men har jag ingen jag kan snacka med i telefon så blir jag inte heller motiverad att gå min timmes runda. Jag vill inte heller krångla med Noel. Det är halt och snö. Kallt och jävligt och ingen bra väg för barnvagn. Jag vill helt enkelt vara ensam. Samtidigt tror jag att rådjuren ska äta upp mig.

Kanske borde åka och hjälpa till med att mocka. I höstat gick jag till stallet på en timme och hade med mig Noel. Mocka och sen fick jag skjuts hem. Nu skyller jag på kylan och att be om skjuts blir bara jobbigt.

Folk tjatar om babycafé… Jag känner mig tvingad. Så jag måste gå. Men jag vill inte även om det kanske är bra att träffa andra mammor. Har ju läst på familjeliv att det  är bra.. Men jag saknar mina falutjejer. Så varför ska jag dit? Vill inte.

Men ja.

Lista för i morgon.

  • kliv upp. Noel och frukost.
  • Försöka äta frukost själv.
  • Borsta håret.
  • Klä på mig kläder.
  • en timmes vändan.
  • äta lunch.
  • Noel.

Små pinsamma punkter.

Som jag just nu knappt klarar av eftersom jag gräver ner mig i svart ångest hålet. Svart mjuka gamla trygga bubblan med offerkoftan utan egna drömmar.

Ajuste. den jag levde i som andra kalla borderline.

Den ja. Den är trygg. Men jävligt svår att ta sig ur.

Jag kanske borde måla en tavla också. Men ja, börja med punkterna och skaffa tålamod.

Snart är det vår och sommar. Då är det också lättare att ta sig ut.

 

//Emilia

Bara en tråkig och deppig mamma…

20148916343046631042200_sbig

 

Hej igen!

Sitter här, fortfarande i pyjamas byxor… Klockan är 17, Noel har somnat och Fredrik passar på att spela xbox.

Inleder inlägget en bild på när jag kände mig som starkast och hade sånt jävla självförtroende. Fylld med drömmar och mål.

Nu sitter jag här. Dricker cola zero.

Jag har fått små saker avbockat på listan på dagens ”ska göra” lista  men känner mig inte alls nöjd.

Hela dagen har gått super fort igen och jag har inte tränat eller kommit utanför dörren. Noel mår bättre och Fredrik med men det tar nog någon dag innan dom är helt friska.

Vädret är tråkigt. Så jag har ingen lust att gå ut och gå… Jag vet inte när jag var ut sist… Typ i lördags när vi hämtade Noel? Igår handla vi bara sen var hemma.

 

Jag vill träna och inreda huset. Men livet känns verkligen så sjukt tråkigt just nu. Som om allt står stilla.

Känns som om jag är på ruta 1 igen och att allt är långt borta.

Hästar, jobb och ja allt. Känns som om jag bara är mamma och aldrig kommer få vara mig själv igen.

Avundsjuk på alla snygga mammor som orkar träna och göra saker om dagarna.

Jag orkar inte ens ta en promenad och jag vet att det inte blir bättre av att bara gnälla om det.

Men ja. rutinerna är åt helvetet just nu. blir kaos när alla är sjuk.

Sitter och saknar Falun men vet att jag måste anstränga mig för att bygga upp livet här igen. Men just nu kan jag inte göra ett skit. För jag är mamma och mamma ledig. Jag är så ledsen över att inget går som det ska. Att vi knappt har pengar och att allt jag kan göra för att förändra allt känns som det är i Falun.

 

Ledsen och ja, allt känns piss.

Noel är underbar. Fredrik är underbar.

Men jag vet inte vart jag ska..

Nu vakna Noel.

 

Men ja, nu springer han runt i sin bil. Fina killen.

 

Men ja, ja, ja….

Vad ska man göra?

Är det så här det ska vara?

Det var inte så här jag tänkte att det skulle bil…

Hur kan jag förändra?
Vad är det som känns fel?

 

Jag vet inte vart jag ska börja.

Hoppas bara Noel blir bättre så vi kan gå på promenader.

Det känns iallafall bra att vi ska åka upp till Dalarna om någon månad.

Just nu känns inget roligt alls.

Bara ännu en jävla dag som gått. Och det jag har fått gjort?

Torka rent bordet från torkad gröt, flyttat på saker ovanför kylskåpet.

Sen? matat Noel. Suttit och stirrat i väggen.

 

Känns inte som om jag kommer komma någonstans i livet.

Bara en tråkig och deppig mamma.

Hur fan gör man? För att ta sig ur?

Just nu vet jag inte.

 

//Emilia

 

 

Här är vi sjuka…

28175699_2054994481184052_121492711_n28176404_2054994301184070_340310592_n

 

Hej!

Fredrik har varit super sjuk så Noel har fått sova hos farmor och farfar. Men hann iallafall bli smittad…

Så när vi hämtade honom igår så hade vi en febrig, ledsen och snorig kille med oss hem.. Så.. Natten har varit hemsk!

Fredrik somna 2.30 och jag vakna av en ledsen Noel ca 5 gånger tills vi gick upp kl 7.

Omg.. Jag är så trött…

Han ville inte sova på förmiddagen heller. Grät och va ledsen i 48 minuter tills vi gav upp och gick upp med honom.

Fan man blir rätt sliten av allt gråt.. Stackars Noel. Sjuk och liten.. Sen en mamma som tycker det är bra att sova.. Kan hon glömma.

Men vi klev lagom upp till att moster kom för att hälsa på oss.

Så, ingen mat hemma för pengarna kommer i morgon. Så det blev en hel del kakor till frukost/lunch!  Fy fan va jag mår dåligt av att inte äta bra mat…

Kaka och kaffe..

Så det känns som en liten dip ner. Men jag får inte tappat detta nu,

Väntar själv på förkylning och grejer men har än så länge bara haft spänningshuvudvärk från helvetet som nu har gett sig av. Tack för det.

 

Moster Jossan åkte hem och Noel somna tillslut ute i vagnen. Så han sov sjukt länge.

Jag och Fredrik städade och sortera i köket, kräk-kläder tvättades, allt plockades om kring och städades. Noel åt mat och var vaken och härja lite. Piggare kille. Han fick bada lite och har tagit det ganska så lugnt i dag. Så jag hoppas han mår bättre. Framför allt sova i natt. Det behöver vi alla 3 göra.

I morgon är det måndag. Så vi ska handla mat och matkassarna kommer tillbaka igen!

Så skönt med matkassarna! Fast jag är trött på dem så är det så bra att maten för veckan finns!

Är lite små fix i köket kvar att plocka men sen är fan huset typ i ordning.

Vill så mycket med är så trött. Speciellt  idag då jag ville sova.. kl 18.20… Har tvingat mig att rensa kattlådan, plockat och pysslat för att orka va vaken en stund. Noel och Fredrik kollar på Halo 5 tävlingar på twitch och jag saknar att vara smal, snygg och spela xbox xD Och en häst. Jag saknar en häst. Hade varit så sjukt underbart med en häst. Så hade jag och Noel kunnat gå till stallet varje dag <3

Den dagen kommer sen.

Om jag skärper till mig och börjar kämpa lite.

 

Nej, mata Noel, duscha och sova så morgon dagen kan komma och slå oss i ansiktet.

 

Man ska vara lite positiv. Så det som har varit bra idag även om jag ätit kakor hela dagen är att tvätten är tvättad. Allt är städat och fint. Köket ser bra ut igen och Noel börjar må bättre.

Vädret är tråkigt. Typ aprilväder i Dalarna..

Blaskig snö som fryser till is varannan dag.

Hej hå.

Nej. Sista innan lägg dags nu.

Känns som en blandad dag.

Missnöjd över mat valet och inte tränat på ett par dagar. Men samtidigt lyssnat på kroppen och låtit den vila och sett till att allt är städat och ihop plockat.

Typ fint.

 

Kram!
//Emilia

En dålig dag.

201711231954227859_sbig received_1708796779137159 26197232_10155409369864107_358639838_n

 

Hej!

Nu sitter jag här och äter min havregrynsgröt. Pengarna är slut och dom nya kommer in på måndag.

Fredrik är förkyld som fan och jag vaknade med sprängande huvudvärk igår.

Så sjukt jobbig morgon! Orkade inte ens skriva om dagen utan bara hade egentid med Fredrik.

Vaknade som sagt med huvudvärk. Vaknat flera gånger under natten då Fredrik snöt sig eller gick på toa.

Vakna på fel sida. Igen.

Egentligen tror jag att det är ångest och stress som gör att jag blir som jag blir. Men jag kallar det hellre dålig dag eller vaknat på fel sida eftersom jag har använt ordet ångest så mycket att jag vill bara bli av med det.

Så, vakna på fel sida. Fredrik var sämre än dagen innan, Noel var sjukt pigg och gnällde på oss att vi var tråkiga. Så farmor fick hämta honom. Vill inte att han ska bli sjuk…

Jag var verkligen ett monster igår. Trött ledsen ångest och ville bara hem till Dalarna. Kände mig som den sämsta mamman i världen som inte orka gå upp och leka med min son. Kände mig som den sämsta flickvännen som bara var ledsen arg sur och lät min sjuka pojkvän ta våran son. För jag kunde inte kliva upp ur sängen.

Jag grät över allt. Att inte få vara så där pigg som i förr går. Att inte orka vara mamma och inte hitta mig själv.

Att både vara egoistisk och inte få vara egoistisk.

Alla tankar verkligen gnager runt i ett hjul i skallen på mig.

När Noel åkt till farmor och farfar så slänger jag ur mig dumma meningar som jag inte menar till Fredrik som gör honom ledsen. Hur kan jag vara så elak och dum? Bara för att jag tänker högt.

Sen iväg till Maggan för samtal. Snacka om allt som händer men känns inte som vi kommer någon vart. Men det är skönt att prata ur sig. Även om det är samma sak.

Vi kom fram till att jag behöver ett datum för Dalarna och att vi ska på familjeresa dit.

Så när jag kom hem så snacka vi om det och det känns bra att veta på ett ungefär som vi ska dit.

Resten av kvällen var vi bara med varandra. Jag är 100% säker att jag kommer bli sjuk. Huvudvärken släpper inte. Dricker vatten och ska ta en promenad snart. Hoppas det hjälper.

Ipren hjälpte då inte…

Sovit i ca 8 h i natt. Vakna en gång av att våran katt Link låg på nattduksbordet och stirra in i min själ.  Annars så har jag fått sova. Men ja, huvudet är inte bättre. Så jag kommer väl åka på en förkylning snart.

Vill inte det eftersom jag vill träna.

Har testat kläder jag inte kunde ha för ett par månader sen som jag kan ha idag. Känns bra att det går åt rätt håll och jag blir mer taggad på att träna så jag kommer i resten.

Farmor tyckte Noel kunde stanna en natt till eftersom Fredrik är så sjuk. Jag saknar honom så mycket!

Men ja, passa på att vila upp sig och skura golvet från alla kräkfläckar han gjort….

Våran fina Noel.

Mina fina pojkar <3

 

201709150938558105_sbig

Dags att fånga resten av dagen.

//Emilia

Beskriva och observera känslor för att kunna må bra

 

201562712343439701042200_sbig201709150930384206_sbig2015724234110701042200_sbig

Hej igen!

Idag vaknade vi alla på fel sida. Fredrik har inte sovit för han har ont i halsen. Noel har vaknat och varit arg. Allt från att fastna i pyjamasen till att drömma mardrömmar.

Jag vakna hela tiden vare sig dom sov eller ej.

Min kropp fungerar verkligen inte utan sömn. Jag blir ett monster. Ett grinigt monster som inte vill göra ett skit. Bara sura under täcket.

Jag som var så himla taggad på allt igår efter att ha tränat. Jag vill inte ett skit.

Varför är det så?

Att en sån liten grej kan få mig att bara tippa och ligga där på mage med ansiktet rakt ner i marken och bara skrika att allt är värdelöst.

Vad är det som gör att jag mår som jag gör idag?

Varför ska allt vara så krångligt?

Kommunikation. Snacka om allt med sin partner och kunna se bådas sidor och behov.

Gör om en plan, kämpa för att få rutiner.

Fredrik får lov att ta hela natten så jag kan sova. Så kan jag ta hand om Noel hela förmiddagen.

Jag vill verkligen gå ner i vikt så jag kan ha kläder, slippa ha ont i knäna, bli stark, orka med dagen, bli piggare, självkänsla och orka vara vuxen.

För att klara det med en bebis så måste man planera.

Komma igång och få in träning under dagen som om det vore en måltid.

Allt går bara man ger sig fan på det. Men att vara mamma gör att allt tar så lång tid.

Har tänkt hela morgonen mellan att svänga i olika humör.

Hur allt kan vara så enkelt men så svårt?

Dagarna går och Noels rutiner fungerar men inte mina?

Sur mamma och flickvän som hatar sig själv och inte orkar något. Nej nej! Detta vill jag inte vara. Detta är inte jag.

Jag är glad och vill saker. Jag har bara svårt att sortera tankar och komma igång om jag har halkat efter lite.

 

För att få in träning och ”egentid” så ska vi i morgon prova detta.

  • Fredrik får ta Noel under natten så jag får sova och orkar kliva upp och mata Noel
  • Fredrik får sovmorgon och efter Noel ätit så klär vi på oss och går en sväng –  pappa Fredrik får sova och vara själv.
  • Noel ska äta mat. Lunch tajm.
  • Noel borde vilja sova. Fredrik får ta Noel och jag får träna.
  • Jag vill duscha, Noel är vaken, Fredrik får laga mat och jag busar med Noel.
  • Sen ska Noel hålla sig vaken. Förhoppningsvis så vet jag av erfarenhet att jag kommer orka och vara piggare så jag kan ta Noel och med honom, leka och sköta huset samtidigt.
  • Noel somnar kl 20 och jag kan blogga och plocka lite.
  • Sova.

Detta är en rutin som jag måste se, skriva upp och följa varje jävla dag för att jag ska orka.

Idag blev det bara kaos på morgonen och det slutade med att jag satt sur på golvet med Noel och Fredrik som inte kan prata pga halsen. Stressen över att inte få träna och bli mig själv. Försöker berätta hur jag vill ha det och hur vi kan lösa allt tillsammans så vi båda orkar och mår bra.

Kommer fram till detta.

Det känns bra!

En dagsrutin.

201572621594550511042200_sbig201582616392213971042200_sbig

 

Så. Varför pryder jag dagens inlägg med massa bilder på mig från förr?

För att gråta över att jag inte har en platt mage? Som jag så gärna plågar mig med dom dagarna jag redan har ångest så jag får en skvätt ångest till? Bra där!

Nej inte idag. Jag hatar att folk sa till mig ”du kommer aldrig få tillbaka din kropp!”

För alla som vill ha barn vet att det kommer växa en bebis i den där platta magen. Jag är ingen gummi tarzan så ja jag är medveten om att min mage kanske är lite degig, randig och inte så fast längre. Vilket inte gör mig något alls för jag har fått en son!

Jag är inte ute efter min gamla kropp med just den meningen att jag inte kommer få tillbaka min kropp får mig bara att känna mig misslyckad och en icke snygg instagram mamma.

Jag gick upp 50 kg under min graviditet. Bebis och allt grejs med det väger ca 13-15kg sen fylls man med vätska och lite fett. Alla kroppar och graviditeter är olika.

Jag slutade röka samma dag som jag plussa och enligt 1177s app går man upp 3 kg när man slutar röka eftersom kroppen inte förbränner giftet. Jag var inte redo och som rökare är man nog aldrig redo att sluta röka. Jag hets åt skumtomtar, chips, socker och choklad. I samma veva mådde jag illa från vecka 8 – 13 och blev sängliggandes. Jag kunde inte röra mig eller ens äta. Bar kall pasta och pannkaka.

Jag fick inga pengar heller även om jag blev sjukskriven pga graviditetsdepression eftersom jag inte var inskriven på arbetsförmedlingen.

Så att inte ha en enda krona under graviditeten var sjukt jobbig. Speciellt när jag inte kunde komma i mina egna kläder.

Allt gjorde mig deprimerad och jag ökade sjukt mycket sjukt snabbt i vikt.

Jag fick havandeskapsförgiftning och öka med 3 kg på ett dygn.

Som mest vägde jag 113 kg och jag brukade väga 65 kg otränad eller 70 kg super tränad.

Men Noel kom ut och allt har gått bra.

 

Med bilderna här idag har jag för att bli peppad. Att jag kan få en stark kropp.

Vissa av bilderna är jag för smal på om man frågar mig. Jag vill ha en stark och glad mamma kropp och det är viktigaste.

Att bli kallad kraftig och att jag inte ligger på BMI som svar på att jag säger att jag inte vill ha p-piller på efterkollen har fått mig att må sjukt dåligt och det har tagit flera månader att skaka av mig detta.

Skaka av mig det och ta tag i min träning.

Jag är känslig och det kommer jag alltid vara. Jag har med hjälp av DBT lärt mig hantera det så gott jag kan.

 

Jag behöver observera –  stanna upp och fråga mig själv om vad jag känner Beskriva – det jag känner och efter detta kunna hitta vissheten med en blandning av känslor och förnuft.

 

Nu har vi en rutin vi ska testa. Vilket gör att jag förhoppningsvis kommer kunna träna igen.

Jag ser fram emot det och mina gamla bilder som är i detta inlägg påminner mig om vem jag brukade vara.

Sen är jag medveten om att jag inte kommer få en platt mage men det för inget.

Jag vill må bra och det gör jag inte i denna kropp och jag har rätt att vilja ha en starkt kropp även om jag är mamma.

Det känns som om det bara är jag i hela världen som gått upp 50 kg under en graviditet. Speciellt om man tittar på alla mammor på instagram..

Dom tränar och är glada, sminkade och vackra.

Själv var jag täpp i näsan, mådde illa, blev sängliggandes och bara blev tjock.

 

Men ja, nya rutiner och nya planer och mål.

 

idag ska jag

  • träna och göra ett schema
  • äta
  • duscha och tvätta håret.
  • mamma och Noel tid
  • krama Fredrik

 

26176632_10155409369769107_238059744_n

Efter förlossningen juni 2017        Januari 2018                      Igår februari 2018

20170626_23023120180102_12322927939710_2047263315290502_1213934409_n

 

Jag ser skillnad men ingen skillnad. Jag kommer i kläder idag som jag inte kunnat innan.

Men om jag ska se en sjukt stor förändring så måste jag börja kämpa lite också

Att vara för liten till att bli för stor är sjukt svårt och jobbigt.

Men det är aldrig försent att börja sin resa till att må bra igen.

 

//Emilia

 

 

Mål och måendet!

Mina mål 201827849184_2046303565386477_1669948321_n

 

Mål. Mål är sjukt bra att ha. Helst ska man skriva upp dessa mål så man ser dem. Så man vet lite vart man ska.

Mina mål 2018 är att

  • Noel ska må bra och så klart ha allt för att må bra
  • Komma igång med träningen
  • Äta bra mat och minska socker och onyttigheter
  • Hitta mig själv igen
  • Börja rida
  • Börja måla
  • Trappa upp långsamt med jobb så jag inte kraschar på en gång
  • Bli en glad mamma
  • Få tillbaka självkänslan och förtroendet.

Noel är en självklar punkt på listan. Jag vill att min son ska ha det så bra att han kommer vara en trygg och snäll kille! Kommer alltid finnas för honom och därför är det viktigt för mig att kunna må bra så jag kan stötta honom i livet.

Att komma igång med träningen är inte så lätt. Men det är dags att göra skillnad.

Sluta äta skräpmat och socker. Komma tillbaka till mina matrutiner morgon mellis lunch mellis middag och kvällsmat. Men för att jag ska kunna bli hungrig och sen mätt så behöver jag träna.

Hitta vem jag är och bli bekväm med det. Så klart att man ibland känner att man inte vet vem man är men jag är helt vilse. Jag vill vara mamma och Emilia. Så jag behöver hitta mig igen.

I Skåne finns det inga ridskolor alls! Seriöst!? Skåne trodde jag var hästarnas paradis. Men nej. Alla ridskolor omkring läggs ner. Så nu krävs det jobb så vi kan köpa en häst!

27935688_2046303582053142_2071455415_nHitta det roliga med att måla igen.

Fokusera på att må bra och sen när det är dags för jobb. Så får jag börja jobba på låg procent. Vare sig familj eller andra säger något annat. Jag känner själv vad jag klarar. Pressen från andra gör att jag bara stannar här och känner mig misslyckad. Lyssna på mig själv.

För att bli en glad mamma så måste jag ta mig ur denna cirkel av ångest jag sitter fast i just nu. Jag behöver se till att röra på mig och äta bra. Få igång på rutiner och få saker gjorda.

Självkänslan och förtroendet kommer när jag mår bra.

 

 

201511281920593597_sbig

 

Dessa är mer mål för året. För att kunna må bra måste jag börja här idag. Här och nu.

Vad behöver jag idag för att kunna må bra?

Hur mår jag idag?

Jag har ingen lust med något. Inte träna, inte mocka, inte ta en promenad.

Ofta ont i hjärtat och kroppen värker och är tung. Jag bara låter dagarna gå och har ingen lust med något. Är trött och sur. Röker för mycket och går omkring med pyjamas, morgonrock och en toffs på huvudet. Varje gång jag ser mig i spegeln blir jag ledsen. Jag känner mig ful och orklös.

Saker jag behöver göra denna vecka.

  • Klä mig på morgonen efter Noel fått frukost
  • Borsta håret
  • Röra på mig minst 30min per dag
  • äta bra och försöka att bara äta bra mat och undvika socker

 

Detta är en början på att komma ur min ångestbubbla. Börjar där.

Måndagen den 12 februari.

Klä mig, borsta håret, röra på mig och äta bra mat.

Min må bra resa börjar nu.
201709150930384206_sbig

 

//Emilia